Yhteislaulut
Båklandets vackra Maja

Båklandets vackra Maja
Är du min hjärtans kär
Ser du min vimpel svaja
Röd vid ditt bruna skär

Duken är röd och namnet ditt
Sirligt sömmar i guld och vitt
Båklandets vackra Maja
Är du min hjärtans kär

Du var ljuv att betrakta
Len som ett silkesskot
Tången knastrade sakta
Under din bara fot

Dungen var tyst och soln gick ned
Stranden blev mörk på Båklandshed
Du var ljuv att betrakta
Len som ett silkesskot

Båklandets vackra Maja
Var du min hjärtans kär
Grannare vimplar svaja
Snart vid ditt bruna skär

Vågen för bort ditt spår från strand
Vågen bär annan tång iland
Båklandets vackra Maja
Var du min hjärtans kär

Dansen den går uppå Svinnsta skär

Dansen den går uppå Svinnsta skär,
hör klackarna mot hällen.
Gossen han svänger med flickan kär
i stilla sommarnatt.
Blommorna dofta från hagen där
och många andra ställen,
och mitt i taltrastens kvällskonsert
hörs många muntra skratt.

Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.
Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.
Flickan har blommor i håren,
månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinnsta skär.

Gossen tar flickan uti sin hand
och vandrar nedåt stranden.
Lossar sin jolle och ror från land
bland klippor och bland skär.
Drömmande ser han mot vågens rand,
som rullar in mot sanden.
Kysser sin flicka så ömt ibland
och viskar: “Hjärtans kär”.

Ljuvlig är sommarnatten…

Solen går upp bakom Konungssund
och stänker guld på vågen.
Fåglarna kvittra i varje lund
sin stilla morgonbön.
Gäddorna slå invid skär och grund
så lekfulla i hågen.
Men sista valsen i morgonstund,
man hör från Svinnerön:

Ljuvlig är sommarnatten…

Det var en afton när stormen ven

Det var en afton när stormen ven
och vinden kylde den frusna gren,
var blomma vissnat, var fågel flytt,
och jordens grönska i snö förbytt.

En blick mot himlen jag höjde då.
Vad den var stjärnklar! Vad den var blå!
Så mången stjärna jag tindra såg
som lyser seglarn på mörkblå våg.

Liksom en stjärna jag tänkte då
ett ljus om natten för seglarn stå.
Så vill jag lysa min älsklings båt
och bli en stjärna varhelst den går.

Där kom en gosse över en gård
Där kom en gosse över en gård
uppå de grönskande vallar.
Och fria ville han så hjärteligt
till sjömansflickorna alla
Så långt som himmelen är ifrån jord
så långt har du gått ifrån dina ord
som jag med dig haver talat

De orden som jag till dig talat har
de har du alla redan brutit
Och du har tagit dig en annan vän
och mig så har du förskjutit
Men sväng dig om och tag mig i hand
och dansa med din trogna vän
så är det allting förlåtet

En sjömans brud skall blåklädd gå
En sjömansbrud skall blåklädd gå
— Rio rio rej
Att hon ska likna böljan blå
— Håll an så god

En sjömans största nöje är
Att hålla vackra flickor kär

När som en sjöman går i land
Då tar han flickan i sin famn

När stormen viner och åskan går
Då måst en sjöman på däcket stå

När åskan dundrar knall på knall
Då står en man vid varje fall

En sjöman seglar jorden runt

En sjöman seglar jorden runt
Halli, hallå, halli, hallå
Hans hemkomst bliver en glädjestund
Sjung hoppfaderaderallalla
Lallalalala lalla
Hurra min boy hurra

Hon klär sig fin, hon klär sig grann
Halli, hallå, halli, hallå
Att hon skall få en ung sjöman
Sjung hoppfaderaderallalla…

Skeppet svajar och seglen slår
Halli, hallå, halli, hallå
Och alle man på däcket står
Sjung hoppfaderaderallalla…

Åskan den slår knall på knall
Halli, hallå, halli, hallå
Då går en man till varje fall
Sjung hoppfaderaderallalla…

En sjöman älskar havets våg / On armas mulle aallon tie
En sjöman älskar havets våg
Ja, vågornas brus
När stormen skakar mast och tåg
Hör stormarnas sus

Farväl, farväl
Förtjusande mö
Vi komma väl snart igen
Farväl, farväl
Förtjusande mö
Vi komma väl snart igen

Min trogna flickas varma kyss
Vid vågornas brus
För sista gången fick jag nyss
För stormarnas sus

Farväl, farväl…

Till avsked ger hon mig sin hand
Vid vågornas brus
Och känns det tungt att gå från land
För stormarnas sus

Farväl, farväl…

***

On armas mulle aallon tie,
Ja veet hyrskivät.
Kun myrskytuuli purtta vie
Ja veet tyrskivät.

O-hii, o-hei!
Nyt jäät tyttösein!
Pian palaamme jällehen.

Kas uskollista neitoain,
Kun veet hyrskivät,
Mä äsken hältä suukon sain,
Kun veet tyrskivät.

O-hii, o-hei…

Hän mulle kuiski hellästi,
Kun veet hyrskivät:
”Oi riennä taas mun luokseni,
Kun veet tyrskivät.”

O-hii, o-hei…

Hangö-valsen / Leila
Sol å hav å böljedans
Har alltid stått mig nära
Nu för Hangö drar jag lans och sjunger till dess ära

Hangö Hangö Hangö sol och sommarfröjd
Hangö Hangö Hangö hos dig min längtan är förtöjd
Du har ej din like i Norden
Ja inte på hela jorden
Hangö Hangö Hangö hos dig e jag glad å nöjd

Där jag har min hjärtans kär
En liten Hangö-tärna
Henne minns jag var jag är
Och sjunger därför gärna

Hangö Hangö Hangö sol och sommarfröjd…

Snart har sommarn blommat ut
Å vind å våg bli kalla
Låt oss därför nu tillslut
tillsammans sjunga alla

***

Konsaan ei jää unhohon
tuo armas nuoruusaika.
Yksi sana mul aina on
kuin suuri lemmentaika.

Leila, Leila, Leila,
lempiystäväin,
Leila, Leila, Leila,
kaut aikain säilyt sydämessäin.
Näin yhä vuosien takaa
sun tenhos onnea jakaa.
Leila, Leila, Leila,
sävel soi syömmessäin.

Ruusun hohde poskillas,
kuin kuulto iltaruskon.
Huomen hurma huulillas,
loi mulle lemmen uskon.

Leila,Leila,Leila,
lempiystäväin,
Leila, Leila, Leila,
kaut aikain säilyt sydämessäin.
Oon sua lempinyt salaa
tuo aika nyt mielehen palaa.
Leila, Leila, Leila,
sävel soi syömmessäin

Heijastus
Meri peilin lailla taas säihkyy heijastustaan
Luodoltani katselen nyt kirkkautta sen
Piiri hiljaisuuden vain kohta silloin särkyy
Ylitseni tiirat kun lentää kirkuen
Piiri hiljaisuuden vain kohta silloin särkyy
Ylitseni tiirat kun lentää kirkuen

Mittaamaton aamu on sylissäni jälleen
Ajatuksen uuvuttaa voi hohde autereen
Uida haluaisin nyt kesän valkopilviin
Tuolla missä taivas käy mereen lämpöiseen
Uida haluaisin nyt kesän valkopilviin
Tuolla missä taivas käy mereen lämpöiseen

Maininkien laulun vain herkin korva kuulee
Meren ääni syvyydestä hiljaa hengittää
Heijastusta katson on meren peili kirkas
Mutta vaahtokuplaan pois kuva häviää
Heijastusta katson on meren peili kirkas
Mutta vaahtokuplaan pois kuva häviää

Avaruus vain tietää voi sinen ikuisuuden
Pääsee meren salaisuuksiin syvyys yksin vain
Katso suvipilviin ja katso meren peiliin
Kauneutta antaa se mulle heijastain
Katso suvipilviin ja katso meren peiliin
Kauneutta antaa se mulle heijastain

Hummani hei
Juokse sinä humma,
Kun tuo taivas on niin tumma
Ja taival on pitkänlainen.
Eihän se tyttö minun kyytiini tullut,
Kun olen poika hurjanlainen.

Hummani hei, hummani hei,
Huputiti hummani hei!

Juokse sinä humma,
Kun tuo taivas on niin tumma
Ja kahden tässä hiljaa mennään.
Humma on poijjalla ainoa aarre,
Ja sellaista ei ole kellään.
Hummani hei…

Juokse sinä humma,
Kun tuo taivas on niin tumma
Ja varjot ne tietäni peittää.
Maantieltä hiljaa mun lauluni kuuluu
Ja liinukka harjaa heittää.
Hummani hei…

Juokse sinä humma,
Kun tuo taivas on niin tumma
Ja tiuku on aisan alla.
Voi, kuinka pieninä palasina onkaan
Mun leipäni maailmalla.
Hummani hei…

Juokse sinä humma,
Kun tuo taivas on niin tumma
Ja metsässä huokaa tuuli.
Maantien mutkassa pieni on tölli
Ja siellä on kirsikkahuuli.
Hummani hei…

Hummani hei, hummani hei,
Seisahda hummani hei.

Hönan
Ville ni ville ni veta
Eller skall ni gå leta
Var som hönan har sitt bo

I det mörka lidret
Där som ingen ser det
Där har hönan visst sitt bo

I natt jag drömde något som

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.

Jag drömde om en jätte sal, där stadsmän satt i rad
Så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa:

’Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till, det ordet militär’

På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog.
Och alla drack varandra till, och dansade och log.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut!

***

Näin yöllä untaa kauniimpaa
kuin ennen milloinkaan,
on sodat täältä loppuneet,
on rauha päällä maan.

Näin neuvonpitoon saapuvan
kansojen käskijäin.
He suureen kirjaan kirjoitti
nimensä vierekkäin.

He nousivat ja lausuivat:
on tullut aika uus.
On poissa täältä sotilaat,
on sotilaallisuus.

Nyt kaikki kansat riemuitsee,
käy tanssi, laulut soi.
Kuin siskot, veljet toisilleen
maljoja juoda voi.

Näin yöllä untaa kauniimpaa
kuin ennen milloinkaan,
on sodat täältä loppuneet,
on rauha päällä maan.

Jag tror på sommaren / Taas on aika auringon

Kortast och blekast vintersol finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren för att hans tro var svag
Man skulle aldrig någonsin trott på en sol en vår
Ändå förvandlas vintern till sommar varenda vår

Jag tror jag tror på sommaren
Jag tror jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
Och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
Med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
Och luften fylld med kaprifol

Midsommarafton natten lång kärlek och dans och sång
Solen som plötsligt börjat gå upp och ner på en gång
Pojken med flickans hand i sin viskar och får till svar
Löften han gått och hoppats på under det år som var

Jag tror jag tror på sommaren…

***

lhmisten mielet lannistaa
talvella pakkassää
Reippaankin miehen astuntaa
huopanen hiljentää.
Tuntuu kuin vuotta kymmenen
jatkunut talvi ois.
Nähdessäs vihdoin peipposen
heität taas turkin pois.

Kun taas on aika auringon,
niin uskon, siinä taikaa on.
Ma sulle taitan kukkasen,
kun vastaan riennät nauraen.
Ja tanssipaikan suuntaan päin näin
lähdetään me käsikkäin.
Sun naurus tarttuu ihmisiin,
ja uskon jälleen haaveisiin.

Juhlat kun Jussin päivän on,
silloin taas tarkenee.
Loisteessa öisen auringon
yksin en taikaa tee.
Kokkoihin liekit leimahtaa,
samoin myös sydämiin.
Monikin kenties ehdottaa
Toiselle: Eikös niin?”

Kun taas on aika auringon…

Kimitopolkan

Tipo tipo tipo tipo tallallaa
Kimitopolkan den går bra
Vacker flicka med lockigt hår
Långer flera med rosa på

Tramp int tramp int tånana å me
tånana å me, tånana å me
Jag har Adams tossorna på me
tossorna på me fara lallallalej

Kom kom ska vi bo i skärgården
Kom kom, ska vi bo… *
min flicka och jag med
Vi ska sjunga och vara glada
vi ska dansa i åtta dagar
min flicka och jag med!

* t.ex.
… på Vänö
… på Holma
… på Högsår
… på Rousal (Rosala)
… i Hitis
… på Bysse (Biskopsö)
… på Wenox (Vänoxa)

Kulkurin valssi

Linnoissa Kreivien häät vietetään on morsiammella kruunattu pää.
Siel viihdyn suon viiniä shamppanjaa vaan, sydän kylmä voi olla kuin jää.

Siks mieluummin maantiellä tanssin, kun metsien humina se soi.
Tuon kultaisen kulkurin valssin tule kanssani tyttö ohoi!

Linnojen Kruunut ne valoa luo ja kristallit kimmaltelee.
Ei liikuta kulkuria laisinkaan tuo kun armaansa kans astelee.

Hän pistää ain raitilla tanssiks kun metsien humina se soi.
Tuon kultaisen kulkurin valssin, tule kanssani tyttö, ohoi!

Tähtinen taivas ja kuutamo yö tienviittana kulkurin on,
Jos liiaksi matkalla kiristää vyöt niin poikkean taas talohon.

Siel laulan, taas laulan ja tanssin kun metsien humina se soi.
Tuon kultaisen kulkurin valssin, tule kanssani tyttö, ohoi!

Sieltä valitsen armaan mä itselleni, jota salassa lemmin mä vain.
Hän itse ei tietää saa lemmestäni, se on lohtuna kulkiessain.

Nyt muistellen häntä mä tanssin, kun metsien humina se soi.
Tuon kultaisen kulkurin valssin, tule kanssani tyttö, ohoi!

Människorna hava mig
Människorna hava mig så mycket på sin tunga
det vore långt bättre om de sörjde var för sig.
Jag sörger ej för er, jag själv har fått min del
min lott har blivit ringa, det får jag kännas vid.
On suuri sun rantas autius
On suuri sun rantas autius,
sitä sentään ikävöin:
miten villisorsan valitus
soi kaislikossa öin.

Joku yksinäinen eksynyt,
joka vilua vai keroi
jok’ on kaislikossa kierrellyt
eik’ emoa lötytää.

Sun harmajata aaltoas olen
katsonut kyynelein,
ens’ surunsa itkenyt rannallas
mun on oma nuoruutein.

On syvään sun kuvasi painunut
ja sitä ikävöin,
olen villisorsaa kuunnellut
mä siellä monin öin.

Prästens lilla kråka

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.

Än slank han hit och
än slank han dit,
och än slank han ner i diket.

Saariston koirat
Nuo koirat saaristossa
ei kohtaa konsanaan
veet aavat saaria saarta,
kukin ulvoo saarellaan

Ohi vierii vihreät aallot,
sadat tuulet soi yli veen.
Ja koirat kerran hiljaa
kukin kuolee saarelleen.

Saaristotyttö

Nuoret käypi rinnakkain rantaan
Silmät loistaa onnesta, mieli ompi riemuisa
Määränpäähän varmaankin vielä pitkä matka on
Vaan kohta sinne sentään joudutaan, näin vaan

Hei näin käypi tanssi saariston
Poika viepi neidon karkeloon
Tyttö nuori kaino on,
tuntee tanssin hurmion

Soita soita vielä uudelleen
Valssi kaunis illan tummenneen
Kuu jo nousee metsän taa
Kaikki on kuin unelmaa

Si god afton och gokväll
Si god afton och god kväll, min utvaldaste vän.
Huru lever nu världen med dig?
Har du hälsan och mår bra, som jag tror visst att du har?
/: Har du hälsan, visst roar det mig.:/

Har du silver, har du gull, har du kistorna full?
Har du penningar visst roar det mig.
Jag har ett förnöjsamt sinn, det är rikedomen min.
/: Det är bättre än penningar och gull.:/

När jag tänker uppå dig, röres blodet uti mig.
Lilla vännen förglöm aldrig mig!
Ser du stjärnorna de små, uppå himmelen den blå?
/: Falla neder till jorden som strå.:/

Sjösala vals / Anttilan keväthuumaus
Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
Ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
Och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen,
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
Under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
Sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
Och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen,
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl han binder utav blommor en krans
Binder den kring håret, det gråa och rufsiga
Valsar in i stugan och har lutan till hands
Väcker frun och barnen med drill och kadans
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud
Med blomsterkrans i håret och nattskjortan till
Skrud!
– Och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen,
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå
Ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
Och ekorren och finken och vårens första gök
Och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen,
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
***

Anttila nyt ampaisee ylös vuoteestaan,
Aurinko on korkeella, kevättuuli lounaassa
Niityllä hän tanssii järin yöpaidassaan,
Lauluhunsa yhtyä saa kuka vaan.
Kuikkaemo uittaa jo untuvaisiaan,
Peipponenkin helskyttää riemulaulujaan,
Katso, kuinka kukkaakin monta on jo kevätnurmella,
Orvokki, lehdokki, vuokko ja moni muu.

Palttinainen paita se vain hulmuaa,
Anttila kun karvaisia kinttujaan viskoopi
Anttilalle auki on taivas ja maa,
Oravalle kuuseen hän näin huudahtaa:
”Tunnetko sä, Kurre, kuka tanssija on tää,
Hei! Kuule, käki kukkuu taas lempisävelmää,
Katso, väriloistossaan tervehtii jo kevätnurmelta
Orvokki, lehdokki, vuokko ja moni muu.”

Kukkasista kietoo nyt mies seppeleen,
Sen hän panee harmaaseen, pörröiseen päähänsä.
Laulaen hän tanssii taas perähuoneeseen,
Lapset ylös kirmaisten hokee äidilleen:
”Katso, isi tanssii, hän morsian on kai,
Mistä hän tuon hunnun ja kukkakruunun sai?
Noinko monta kukkaa jo puhjennut on kevätnurmelle:
Orvokki, lehdokki, vuokko ja moni muu.”

Anttila on vanha, mutta hän tanssii vain,
Häll’ on paljon huolia ja rahat on tiukalla.
Harvoin saa hän huilia, työtä piisaa ain’,
Millä tavoin pärjää, ei tiedetä lain.
Tietänee sen kuikka, joka salmen suulla sous’,
Peippo sekä orava, joka oksallensa nous’,
Tietäneet sen kukkaset, jotka loistavat kevätnurmella:
Orvokki, lehdokki, vuokko ja moni muu.

Stormskärs Maja / Myrskyluodon Maija

Vad behöver vi ord för
när vi har varann,
varann vid samma bord,
varandras steg,
trygga och för trogna,
den nära värman av en rygg i sängens halm
Mer än ord är en blick,
den kan säga mig allt
vad behöver vi ord för?

Vad finns mera att önska?
När vi har varann,
din hand emot min kind,
din hand i min.
ljuset i din ruta,
och ljudet av din sång som vinden bär från land.
Där är allt jag begär,
där är allt jag vill ha,
vad finns mera att önska?

Kommer från sjungande färd
och glider in i Stormskärets trygga hamn,
och medan jag på den gungande fjärd
går tvärs mot vinden och strömmen,
stretar mot strand,
redan i drömmen står jag iland,
hastar mot Majas väntande famn,
till hennes väntande varma famn.

Kring skäret går vakande våg,
slår upp mot grynnornas mur kring min trygga hamn,
när jag i båten med knakande tåg
tar kurs i sommarsolsblänk mot udden i öst,
sträcker i stänk mot kylande höst,
sträcker mot Majas väntande famn,
till hennes väntande varma famn.

Vad finns mera att önska…

***

Meri jäljet lyö luotoon
Vaot kallion ne aalto tehnyt on
Myös myrkysää tarttuu Maijan muotoon
ja Jannen silmiin leudot tuulet kiinni jää
Meren ankara työ heihin merkkinsä lyö
heihin merkkinsä lyö

Oppii luodolla kielen
Sanat liikaa ois ja joutaa lauseet pois
Voi aavistaa vaimo toisen mielen
Hän tuntee tuulen joka miehen matkaa saa
Katsoo hän lähtijää
Vielä tyyni on sää
Vielä tyyni on sää

Kun saapuu taas saaliineen hän on kuin mies naistaan tuntisi enemmän
Rannalle suurimmat siioistaan tuo huutaen eivät ne karkaa Suomusta nuo
Katsetta arkaa vaimoon hän luo
Karkeaa sarkaa kosketellen
Kertoo mies terveiset myrskyjen

Niin jatkuu tuo yhteinen työ taas kunnes saapuu tyynenä kesäyö
Yhdestä katseesta mies ymmärtää vaimoaan
kuinka hän pelkää tyrskyävää
pohjoista selkää yksin kun jää
Siis tyynnytelkää huomiset veet
haltijat mies pyyhkii kyyneleet

Oppii luodolla kielen
Puhe turhaa on ja lause tarpeeton
Mies aavistaa liikkeet herkän mielen kun nousee aamu
joka miehen matkaan saa
Katse saattamaan jää
Vielä tyyni on sää
Vielä tyyni on sää

Sä kasvoit neito kaunoinen / Där växte ena lilja

Sä kasvoit neito kaunoinen
isäsi majassa,
kuin kukka kaunis suloinen
vihreellä nurmella.

Lapsuutes ajan hellimmän
sä leikit kanssani,
ja olit paras ystävän’
ja ainoo iloni.

Maailma sitten vieroitti
pois meidät toisistaan,
vaan sua armas iäti
mä muistan ainiaan.

***

Där växte ena lilja upp vid hemmets stilla kust,
som blomman vecklas ur sin knopp i nordens sommar blid.

Allt från vår första ungdomstid vi lekt tillsammans vi.
Min enda vän du ständigt var; min fröjd, min lust, mitt allt.

I livets stormar rycktes vi, långt skiljda från varann.
Min hulda vän i evighet jag aldrig glömma kan.

Turturduvan
Som turturduvan uppå kvist
när hon sin make mister
hon vilar ej på lindblad
hon söker torra kvistar
hon ängsligt ropar halihu
detsamma bör mig göra nu
min vän är från mig tagen

Om någon skulla fråga mig
vad som en vän jag älskar
jag vågar det ej säga tör
för mina falska vänner
som söker mig med sådan list
till dess jag haver vännen mist
och detta gör dem glädje

Hade jag aldrig träffat dig
tillfreds jag hade varit
men dina täcka ögon blå
de hava mig bedragit
ja allt ifrån mina ungdomsår
ja år från år jag sorgsen går
och uti ängslan lever

Uralin pihlaja
Illan tuuli soittaa jo latvaa pihlajan
Kaupungilta kuulen nyt valssin niin kaihoisan
Pihlajasta se kertoo, on tuttu tarina sen
Muistan Uralin rinteillä valkolatvuksen

Niin kuin seppelepäinen vain nuori morsian on
Loisti pihlajan huntu tuo alla auringon
Niin kuin seppelepäinen vain nuori morsian on
Loisti pihlajan huntu, tuo alla auringon

Kauas tuonne jääneen nyt tiedän pihlajan
Kauas kulki tieni, jäi hän jota rakastan
Syksyn punaiset marjat kuin kyynel pihlajan on
Itkin pihlajan lailla on sydän onneton

Niin kuin seppelepäinen vain nuori morsian on
Loisti pihlaja kerran, tuo alla auringon
Niin kuin seppelepäinen vain nuori morsian on
Loisti pihlaja kerran, tuo alla auringon

Kenties kerran soittaa taas tuuli lauhemmin
Kaupunkien pauhu jää taakse viimeinkin
Missä pihlaja kukkii, taas armaan nähdä mä saan
Luonto puhkea kukkaansa jälleen kauneimpaan

Silloin seppelepäinen taas nuori morsian on
Loistaa pihlajan huntu, tuo alla auringon
Silloin seppelepäinen taas nuori morsian on
Loistaa pihlajan huntu, tuo alla auringon

Var det du eller var det jag

/:Var det du eller var det jag,
som gick i dansen så bra?:/
/:Vi super och vi rumlar,
vi dansar och vi tumlar
O, kom min sköna flicka,
gå i dansen med mej!:/

Vem kan segla förutan vind

Vem kan segla förutan vind,
vem kan ro utan åror,
vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar.

Vid en källa / Lähteellä
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De vexla i din våg.

Där kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.

Dock, där en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.

Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl!

***

Sua lähde kaunis, katselen
likellä vettäsi,
kun pilven varjot vaeltavat
kuvastimessasi.

Kas, tuoll’ on pilvi loistava,
ihana, kaunoinen.
Jo lähti pois pakenemaan –
hyvästi varjoinen.

Mä näitä nähden aattelen
mun omaa sieluain.
Niin moni pilvi kultainen
noin senkin jätti vain.

Vinden drar

Vinden drar, skeppet far
Bort till fjärran land.
Och sjömansgossens lilla, lilla vän
Står väntande på strand.

Gråt ej, lilla vän, torka tåren bort,
Och tänk på mig och på den ljuva tid,
Som kommer inom kort.

Silver och gull
Kistorna full,
Hämtar jag hem åt dig,
Ja hämtar siden och sammetsyg,
Och allt så skänker jag dig.

Åt dej ska väves en skjorta ny

Åt dej ska väves en skjorta ny,
i första väven den väves.
Och den ska fodras med katteskinn,
och alla klorna skall vändas in
i ryggen din, din jävel.