Farväl, min väna älskling

Farväl, min väna älskling,
farväl, min hjärtans vän!
Bort måste jag nu segla
från hemmets strand igen.
De vreda vågor bara mig
bort från hemmets strand.
Det lilla skepp på böljan
är nu mitt fosterland.

Men dröj ej, min älskling
om bort från dig jag far.
Låt ej din blick förhindra
den heta saknans tår.
Men res ditt kors på stranden,
den vreda havets strand.
Plantera där små rosor
och vattna dem ibland.

Vinden är min broder
och vågen är min vän,
som mången vän bedragit
och skall bedraga än.
Kanske uti dess sköte
jag rycktes ur din famn,
kanske i tårar fåfängt
jag ropa får ditt namn.

När sen den unga rosen
slår ut i blad och knopp,
minns då min unga längtan
och hjärtats varma hopp.
och när i sommarfägring
i yppig blad hon står,
minns då vår lyckas blomning,
vår kärleks korta vår.