Laulanut Gertrud Sjöholm, Högsåra
lär ej skada alls ibland.
Därför skall jag nu beskriva
vikarna på Högsår land.
Ej mig några skäl tillbringa
att omtala det såhär,
nej, blott endast glada minnen
ifrån barndomen kär.
Vid den första viken stora
som omsluter Högsår by,
här jag seglat med vår Flora
och sett upp till Hindens sky.
Vid din strand jag lekt bort dagen
med min kära barndomsvän
tills mig mamma fann insomnad
och omslutad bar mig hem.
Och den andra som med namnet
smeksamt kallas Grönavik;
I din famn vid stranden satt jag,
önskade att bli dig lik.
Men av allt som mest mig glädde
var den nära äng jag såg
som med skuggan klart sig bredde
speglande uti dig låg.
Sen jag vandrade ett stycke,
kommer så till Appelvik.
Satte så mig på en sten ned,
önskande att bliva rik.
Skulle här en villa bygga
och sen må så ljuv och gott.
Även detta luftslott ramlar
ruinerna är minnet blott.
Sist jag då gick ned till Styrsvik,
återvände sedan hem.
Den bör jag ej heller glömma,
även denna är min vän.
Här de fånga fisk, mest strömming,
glädja sig åt sikarna.
Här ja slutar med min visa;
tack, o Gud, för vikarna!
Kuuntele
Melodia, midi
